Jag läser retorik. Jag lär mig så gott som ingenting. Förlåt, KG, men så är det. Det betyder inte att du är en dålig lärare, bara att du inte når fram till mig. Det betyder inte heller att jag inte kan lära mig egen hand. 

En lysande retoriker är ofta en fängslande författare. Det motsatta förhållandet är mer ovanligt, då retoriken består av fler element än historieberättande. Däremot är syftet samma sak:

att tillverka en berättelse så viktig att den är berättelsen om alla som lyssnars liv.

Ju fler saker du  behärskar här i livet desto större är din verktygslåda. DU behöver inte mycket mer än hammare och spik för att bygga de mest fantastiska saker, men om du vill bygga det som du har ritat upp i huvudet, eller bygga snabbare och lättare, då behöver du fler verktyg. Retorik är ett sådant. Jag tror att det är en borrmaskin, eller kanske en svets; för att skapa titthål ingen har tänkt på eller för att sätta ihop ren dynga till något som i alla fall ser vettigt ut. With great power comes great responsibility. 

#48 Lär dig retorik

Tidsåtgång: Liten talaskola finns här. Där finns dessutom fler länkar. Du kan bunkra upp på böcker om kroppsspråk hela livet, men hur mycket du lär dig är direkt proportionellt mot hur mycket du övar, framför spegeln eller inför folk.

Nackdelar: Det kan vara läskig att tala. Det kan kännas korkat och  meningslöst, som att det inte har något att göra med ditt skrivande. Det kan kosta pengar om du vill gå en kurs, men gör inte det förrän du verkligen försökt på egen hand. Man måste inte alltid ha någon som säger åt en vad man ska göra.

Fördelar: Du måste inte tala inför folk. Det är en viktigt kunskap för att kunna skriva väl, vad gör du t.ex om du vill använda en karaktär som är en fantastisk talare, men du inte vet hur man gör för att vara en fantastisk talare? Du lär dig berätta en historia på ett fängslande sätt.

Igår läste jag Edgar Allan Poes novell The tell-tale heart. Det hör egentligen inte hit. Men den fick mig att börja tänka kring hans språk, och jag landade till slut i att ständigt upprepa de få fraser jag minns från samme författares dikt The Raven, som jag förövrigt bara har hört i ett avsnitt av The Simpsons. Det hör faktiskt inte hit heller. Men så, medan jag stod och och skrev ett citat från Viktor Johansson på ett plank i Bygget - ett riktigt enkelt jobb som ger en på gränsen till hälsovådligt mycket tid till eftertanke - började jag rimma. "...knocking on my chamber door..." "...thinking of my lost Lenore..." "..Then the bird said, 'Nevermore.'.." är tre fraser som är inhamrade i huvudet efter Homers kammarspel med den Bart-näbbade korpen, och dessa spann jag vidare på: "...calling ghouls beneath the floor..." "...curtains scenting, years before...", "...times of slumber, gently rumble, rumble from the black bird's core...".

Jag har fortfarande knappt fått ihop en vettig vers, det är en svår dikt eftersom den är jambisk och rimmar ständigt. Men det är kul, och är en bra övning i att testa E.A Poes språkliga stil, utan att behöva ha en intrig att backa upp med och snärja in sig i.

Gör det. Inte nödvändigtvis The Raven, vilken text som helst, vilken författare som helst. Se om du kan härma författarens stil. Bara sno konceptet, de fraser du minns och skriv resten själv.

#47 Mysigt halvplagiat 

Tidsåtgång: Behöver inte ta så lång tid. En kvart till en halvtimme för en dikt/låt. Dubbelt för en novell.

Nackdelar: Det är inte orginellt, och kan inte publiceras officiellt om du inte redan har ett känt namn och kallar det "en tolkning". Det kan dessutom vara lite slappt, lite vila för den tänkande delen av handleden.

Fördelar: Du kan testa någon annans stil. Du kan fokusera nästan helt på språket när du inte behövver skapa en historia själv. Det är rätt mysigt och meditativt.

Jag sitter och filar på ett bidrag till nästa nummer av Fikssion. Jag har bestämt att det ska bli flera texter samalde i ett bidrag, fyra texter närmare bestämt. Alla anknyter på något sätt till varandra och till temat för nästa nummer, och jag inser att det är nyttigt att göra såhär med texter som egentligen inte är menade att höra ihop. Det vidgar förståelsefältet att se hur man kan länka flera texter till varandra. Man kan plocka ihop dem och pilla in dem i varandra, flytta ordval eller meningar, eller låta särskilda ord återkomma.

Jag hoppas att du som läser den här bloggen har en del texter sparade någonstans. Se över dem, se om de kan höra ihop på något sätt, se om du kan  samla ett par av dem, pilla i dem, smaka lukta känna dem och dansa runt dem, tills de landar i en mer ordnad virvelvind, samlade till en helhetm, en helhet som är större än summan av sina delar.

#46 Låt summan vara större än delarna

Tidsåtgång: Ge det en timme, minst, helst det dubbla eller mer. Det här är en sorts slutredigering, och det är viktigt att du blir nöjd och skapar något som du kan se tillbaka på och säga "Det här har jag skrivit" med genuin stolthet i rösten.

Nackdelar: Det kan bli lite spretigt, om det nu är något negativt.

Fördelar: Du kan göra något av texter du trodde inte fyllde mycket till funktion, texter som du såg som transportsträckor mellan andra grejer. Om du har större författarambitioner är det här en toppenövning eftersom den hjälper dig att utveckla ditt öga för vad som kan höra ihop, och hur man kan få flera texter att passa i samma verk.

Skriv något: 

Det är enkelt. Ta en bild i en bok, från nätet, en bild du tagit själv  eller något du målat/ritat. Sedan skriver du en låt, en dikt, en novell, ett prosastycke eller precis vad som helst utifrån bilden. Piece of cake.

Bonus: Skrivpuff

#45 Skriv till en bild 

Tidsåtgång: Beror på vad du skriver. Låt det ta sin tid så blir det något bra av det.

Nackdelar: Kommer inte på några. Du kanske hatar bilder, typ?

Fördelar: En enkel inspirationskälla att använda som asssociationsmaterial. Börja skriva ner det som dyker upp när du ser bilden och bygg på. Eller skapa en historia helt utifrån bilden.

kommer du igen vet jag att du saknar mig  

när ingen svarar och inget blir på riktigt 

hjärnan blickstilla i en storm som aldrig kommer att gråta för 

väntar på dig vid en busshållplats med skenskäl

knalla knulla kanal löper runt innerstan som en vallgrav och nog

fan

går det att göra 

men någon får göra det åt mig 

säljer mig inte längre har integritet  att luta mig mot och du likna mest

marmorn som du är mejslad av, har du funnits på riktigt har du tittat på människor som

jag tittar på dig nu eller är din strupe urladdad och blodet runnet ur porerna

läderlukt passivt in i ett moln av bussar som

försöker vara mer än vad de får vara så 

fånga mig du i första meningen, om du kan när jag kämpar emot

om jag inte tittar på skärmen slipper jag möta det jag gjort med blicken om

      jag inte stannar om jag bara vänta nu förlåter mig vem förlåter vem ingen

      jag känner sitter i närheten varför är jag rädd för att blunda

men kom igen nu. va inte en sån jävla mes. 

plocka ur meningarna staccatoband att hacka isär tills de formar slingor

som den långsamma och periferiknarkande nålen på LPanläggningen

om jag inte kan bli som dig ska jag inte försöka

kan jag inte rikta mig inåt är jag ingen konstnär jag är ingen konstnär

så jag kan få vara något annat

hund kanske

mamma pappa-barn hund men ur en högskoleanalys

spontant precis som leken men nedanalyserat till en absolut mening som

tillskrivs utövare med större ögon

med ogenerade tungor och outvecklade könsorgan

vilka bilder ser du? jag vill styra dem

men har inte verktygen bara mitt tangentbord

och en flaskhals i ordbanken som inte släpper ut tillräckligt och tvingar ut

      all t

som inte är inlärt utmärkt

vem ska jag vara som jag vill inte härma någon

men det du skriver är bäst

jag kan inte göra det jag med vill inte härma de jag känner 

de betyder mer än poesin men de får minsann härma sig själva och måste

      inte vara nyskapande jag

har klivit ur texten helt jag borde kravla mig in 

vara mindre elastiskt känner mig ändå statisk som om det fanns en bra nivå 

evolutionen har peakat och vänder sig neråt igen men varför är

det så förbannat svårt när man blir nekad av hororna

och avskyr den här gatan som faller mig ur medvetandet som allt annat jag

inte har för ögonen spänner käkar tills

tänderna värker jag läser kanske inte tillräckligt mycket poesi

jag måste läsa mer poesi! 

mina tänder värker igen vad är det som måste ut som fastnar i

      ansiktsmusklerna?

#44 Flöda

Tidsåtgång: Mellan en halv och två minuter för att vänja sig vid att bara skriva utan att stanna för att tänka. Sedan kan man hålla på en stund, tills man känner att man är "tom". Fem minuter att läsa igenom och fixa stavfel.

Nackdelar: Om du inte skriver så snabb på ett tangentbord ger det sämre effekt. Tanken är nämligen att det ska gå undan, därför är dator eller skrivmaskin att föredra.

Fördelar: Du kan hitta inspiration i dig själv när det inte kommer någon utifrån. Ur flödestexter kan du hämta guldkorn att använda senare. Det är uppumpande för hjärncellerna, som en uppvärmning eller övning på att slå ner barrikader som står ivägen för alla idéer du får. När du vill omvandla din flödestext till något mer genomarbetat lär du dig att skära bort allt onödigt för att finna kärnan, det du vill åt.

Jag tror att jag gjorde ett ganska stort misstag när jag var yngre genom att välja böcker med spännande handlingar, men medvetet välja bort de som inte utspelade sig i det jag kallade verkligheten, med andra ord det jag själv kunde föreställa mig. Varför nu det skulle vara mer verkligt än drakar är väl ett mysterium.

Det är nyttigt, i ordets rätta bemärkelse, att inte vara en besserwisser som sitter inne på fakta och kunskap om man inte samtidigt inser att man kan ha fel. För bara för att något står i ett uppslagsverk är det inte sant. Inte för att storebror har sagt det, och inte för att någon tycker det på radio. Verkligheten är helt subjektiv. Jag sitter inte här och påstår att drakar existerar. Jag påstår bara att man behöver kunna tänka sig att de gör det, om man vill. Annars förvandlas man själv till slipsen som ska vara en symbol för att man inte fantiserar, och är man en slips så är det ta mig fan klippt. Då finns ingen återvändo, bara högar av papper som ska cirkulera.

Ett av de vanligaste problemen för den som skriver är att hen kan formulera sig och skriva fina grejer när inspirationen slår till, men att personen inte skapar sig en inre bild när man säger ordet mullfåne. Och det är illa. Man behöver fantasi för att hitta på ord, händelser och människor. Ju mer utflippade grejer man kan komma på desto mer orginell kan man vara. Jag vet människor som kan bygga en värld ur ordet "bulle",  och de gör det automatiskt, nästan ofrivilligt, helt enkelt för att de någonstans under uppväxten slog i huvudet, och skadade de spärrar i huvudet som ska stoppa sådana utsvävningar, spärrarna som blivit ditsatta för att hjälpa, av snälla människor som vill att man ska slippa bli en sån där jobbig en som tänker för mycket. Jag vill vara som dem, och nog fan ska jag bli det. Sagor, Kafka, Fantasy-böcker/-filmer/-serier/-bilder, sanslösa berättelser från min penna och andras.

En mor som ville sina barn väl frågade en gång Albert Einstein vad han tyckte att de små pojkarna skulle läsa för att bli intelligenta.

"Sagor" svarade AE.

"Jaha... När de kommer upp i tonåren då?" undrade modern, som hade önskat sig ett svar mer i stil med "Nationalencyklopedin".

"Sagor."

"Men när de blir vuxna?"

"Sagor."

Även om man vill leva i verkligheten är det viktigt att kunna fantisera. På så sätt kan man komma fram till "relevanta" saker, om än på omvägar genom kristallriken och svamptrummor. Man dör inte av att fantisera lite, men frågan är om man inte dör av att låta bli.

#43 Välj bort verkligheten

Tidsåtgång: Filmer snittar två timmar, böcker tar lite olika lång tid, att skriva kan du göra riktiggt länge utan uppehåll (mat, sömn och andra nödvändigheter inräknade som tillåtnapauser) eller för den delen hur kort stund som helst.
Nackdelar: Du kan tro att bilar är snälla djur och försöka mata dem på E4an.

Fördelar: DU befriar dig från linjärt tänkande, och kan komma att acceptera att saker och ting kanske inte är precis som de ser ut, eller att de i alla fall inte måste vara det. Du gympar helt enkelt din fantasi.

Ni skriver väl dagbok fortfarande. Om inte så kan ni ju börja nu, medan jag filar på nästa inlägg.

Det är viktigt att vara orginell om man vill nå fram med något eller bli nöjd med det man gjort. Det betyder inte att du måste komma på allt ur intet. Tur är det. Det går liksom inte. Många tycker att det är fult att härma någons tydligt utpräglade stil. Även om man inte kopierar rakt av, eller kopierar alls, så märks de vem man vill likna. Det ÄR inte fel. Man kan och får göra så. Frågar du mig tycker jag att det är nyttigt att härma många andra, ofta och mycket. På så sätt finner man sig själv, eftersom man undermedvetet samlar in det man ttycker är bäst med den stil man läser och skriver. Om man gör så med flera olika författares orginella stilar hittar man snart vad man själv gillar. Man kan inte förväntas komma på allt själv hela tiden, det är OK att bli hjälpt. Dessutom är kravet på orginalitet just ett krav, ett utifrån. Och vad tycker vi som läser bloggen om krav utifrån?

#42 Härmas 

Tidsåtgång: Skriver du en roman á la Jules Verne kan det ju ta ett tag.

Nackdelar: Du kan fastna i att härmas och bli hämmad, misslyckas med att hitta dig själv för att det är lättare att hitta andra. Du kan tycka att din förebild är mycket bättre och bli ledsen och sluta skriva.

Fördelar: Du kan få reda på vad du gillar, samtidigt som du skriver texter som liknar dina favoritförfattare, texter som du därmed har goda chanser att gilla själv.